www.cykelguiden.nu

I Stockholm gäller nollvisionen inte cyklister

När nollvisionen lanserades var tanken att trafikmiljön skulle utformas så att den inte orsakade olyckor och om en olycka inträffade så skulle skadeeffekterna minimeras. Det tänkandet har inte genomsyrat cyklisternas trafikmiljö. Där byggs tvärtom trafikfaror in i miljön.

Till skillnad från bilister har inte cyklister någon kroppshjälm i form av en bilkaross som skydd när de krockar. De löper också risken att köra omkull eftersom deras fordon normalt bara har två hjul. De har alltså ännu större behov av en säker trafikmiljö än bilister som sitter bältade i sina krockdämpande karosser. I själva verket är det tvärtom - cyklisternas trafikmiljö är långt mindre ombonad och rensad från hinder än bilisternas.

Cykelbanorna i Stockholm är ofta utformade så att de ger cyklister dålig framkomlighet på grund av trånga passager och skarpa kurvor. Men än värre är att de byggs så att de ofta är farliga och inte sällan byggs det in trafikfarliga hinder.

Ingen trafikingenjör skulle drömma om att placera en betongpelare mitt i en körbana utan att ordna kraftiga avbärare. I Stockholm står det betongpelare mitt i cykelbanan vid Danvikstull. Den är inte försedd med stötdämpande material och den har inga reflexer. Om den stod i det skicket i en slalombacke någonstans i Sverige så skulle det bli skandal. Den här pelaren har stått i åratal vid Danvikstull utan att någon annan än Cykelfrämjandet har protesterat - utan resultat.


Mitt i den dubbelriktade gång- och cykelbanan vid Danvikstull står denna bropelare utan refexer eller stötdämpande material.

Det skulle inte falla någon trafikingenjör in att smälla upp stålgrindar på en bilväg för att hindra oönskade fordon att passera. På cykelbanor är däremot inte ovanligt att det installeras stålgrindar som ska hindra bilister att köra på cykelbanan. Att den gråa stålgrinden är ett hot mot cyklister som riskerar att köra på den i mörker eller väder med dålig sikt hindrar inte trafikkontoret att sätta upp dessa grindar.


Stålgrinder som spärrar cykelvägar är inte ovanliga, men de är farliga. Att dessutom tillåta en container stå på cykelbanan är inte riktigt i linje med nollvisionens idéer.

Stolpar mitt i cykelbanan är inte ovanliga. Nu har Stockholms trafikkontor lovat att ta bort stolpar mitt i cykelbanorna, men det tycks vara lång väg mellan ord och handling.


Stolpar med trafikskyltar måste få finnas, men de måste inte stå mitt i cykelbanan. Trafikkontoret har lovat ta bort stolparna, men den här stolpen står lugnt kvar veckor efter att den skulle flyttas.

Så kallade betongsuggor ställs ofta ut för att hindra bilister att köra in på cykelbanor. Betongsuggorna är särskilt förrädiska eftersom de är diskret gråa och syns dåligt i alla väder. Betongsuggorna är sannolikt ett större hot mot cyklisternas liv och lem än de enstaka bilister som kan använda cykelbanan som smitväg. Dessutom måste det väl finnas mindre farliga metoder att hejda smitbilister än betongsuggor på cykelbanan.


Betonggrisar är gråa och diskreta och syns dåligt i alla väder. De sätts upp slentrianmässigt, men borde tas bort och ersättas med ofarligare hinder.

Ibland får naturen hålla med hindren på cykelbanorna. En stor sten mitt i cykelbanan hör inte till vanligheterna, men det förekommer. Att köra på en stor natursten kan inte vara hälsosamt. Borde inte trafikkontoret sätta upp en varningsskylt typ - Varning för sten på cykelbanan!


Man skulle kunna tro att det är en sten som fallit ner från rymden, men det är sannolikt en vanlig natursten som placerats på cykelbanan för att hindra lagföraktande bilister att köra bil på cykelbanan.

Kraftiga metallpollare mitt i cykelbanan är ett annat redskap i trafikplanerarnas verktygslåda för att hindra bilister att köra på gång- och cykelbanor. Att metallpollare innebär större risker för cyklister än enstaka bilar är uppenbart för alla utom för trafikkontoret.


De här metallpollarna är förmodligen fullkomligt onödiga men de är inte ofarliga för cyklister.

I trafikplanerarnas handböcker står det att belysningsstolpar och andra stolpar inte ska stå i eller nära cykelbanan - det ska finnas ett säkerhetsavstånd mellan cykelbana och stolpe. Det är klokt råd som inte alltid respekteras. Tumregeln är att cykelbanor får så mycket utrymme som står till förfogande när bilister och fotgängare fått sitt.


Så här nära cykelbanan ska inte belysningsstolpar stå.

Ibland måste cykelbanor grävas upp. Då ska naturligtvis cyklister hänvisas till en alternativ, säker väg. Det är en regel som praktiskt taget aldrig respekteras i Stockholmsområdet. Cyklisten får välja mellan att kasta sig ut bland bilarna eller köra upp på trottoaren, men det är förbjudet och fotgängare tycker inte om cyklister.


Den här cykelbanan har varit uppgrävd sedan april 2015 och är det fortfarande. Cyklister får välja mellan att svänga ut bland bilarna eller köra upp på trottoaren, men varning för farbror polisen - man får inte cykla på gångbanor.

Motorvägar får man inte korsa som bekant. Alltså grävs det tunnlar där cyklister får passera. I regel är tunnlarna mycket dåligt upplysta och in- och utfarter till tunnlarna har som regel dålig sikt och risken för krockar mellan cyklister är stor. Det är tur att biltunnlar inte utformas efter samma principer.


Den här cykeltunneln är ett utmärkt exempel på hur en cykeltunnel brukar se ut och hur den inte borde se ut. Mörk, dålig sikt i båda ändarna, 90-gradig sväng vid in- och utfart.

Att det ser ut på det här sättet på cykelbanorna i Stockholm med omnejd är naturligtvis pinsamt. Det är dessutom helt stick i stäv med Stockholms uttalade ambition att bli en cykelstad. Stockholms trafikkontor borde omgående upprätta en plan för att ta bort alla stålgrindar, betongsuggor, stenar, stolpar och andra hinder på alla cykelbanor och cykelvägar.

Bo Dellensten

2015-10-26