Cykelguiden - Statens svek mot cyklisterna

<< Krönikor

Statens svek mot cyklisterna

Under andra halvan av 1900-talet betraktades inte cykeln som ett transportredskap av politiker och planerare. Cykeln var reducerad till ett lekredskap för barn och ett motionsredskap för vuxna. I mitten av 90-talet började det bli andra tongångar. Cykeln började betraktas inte som ett trafikproblem utan som en möjlig lösning på trafikproblemen.

I en trafikproposition från 1996 framhöll regeringen cykelns kvaliteter och nu fick cykeln status av transportmedel. Riksdagen uttalade sig också positivt om cyklingen. Regeringen uppmanade dåvarande Vägverket att utreda cyklingens framtid.

Vägverket utredde cyklingens problem och möjligheter tillsammans med SKL och cykelorganisationerna och år 2000 förelåg en färdig utredning. Den var ambitiös och lade fram målsättningen att cyklingens andel av trafikarbetet skulle öka från 12 procent till 16 procent år 2010.

Det visade sig vara önsketänkande. Utredningen antogs av Vägverket, men verket anslog inga pengar. Det blev som så mycket när det gäller cykling - lite papper mellan pärmar. Det skulle bli mycket papper mellan pärmar som Spolander framhåller i sin rapport.

Under 2000-talets första decennium utreddes cyklingens olika fördelar, men i praktiken hände inte mycket. Regeringen tillsatte en statlig utredning vilken såväl cykelorganisationer som regering och riksdag hade stora förhoppningar på. Men enmansutredaren kom fram till att sakernas tillstånd i stort sett var bra och i synnerhet planeringsprocessen fick hans gillande. I själva verket är det tvärtom.

Som Spolander påpekar i sin rapport är cykeln ett lokalt transportmedel och därmed i allt väsentligt en kommunal fråga. Planprocessen däremot är i första hand inriktad på regionala transporter. Det innebär att transportplanerna i mycket obetydlig omfattning berör cykling och de medel som anslås till cykelprojekt brukar försvinna i underfinansierade vägprojekt.

För att cyklingen ska få det lyft regering och riksdag säger sig vilja åstadkomma måste regeringen hjälpa kommunerna att finansiera en förbättrad infrastruktur för cykling och de medlen måste öronmärkas för cykelprojekt.

Hittills har regeringen inte velat öronmärka pengar för cykling, vilket lett till att cyklingen, alla stolta tal till trots, bara fått sig småpengar till del. De stora satsningarna har gått till motorvägsbyggen, 2+3-vägar och andra bilsatsningar. Förbifart Stockholm är ett annat mastodontprojekt som riskerar att ta pengar från mer miljövänliga cykelsatsningar.

Just nu pågår en planeringsprocess. Enligt Krister Spolander kommer regeringen att tvingas bekänna färg i den processen. Kommer regeringen att öronmärka pengar till cykelprojekt eller blir det som vanligt: störst går först - cykelprojekten får de pengar som blir över sedan bilprojekten fått sitt.


26/11/2013

Bo Dellensten


Kommentarer

Kommentera krönikan
Din kommentar:
Epost:
Namn:
Ort:
Säkerhetsfråga: Vad blir sjutton och sjutton tillsammans?
Svara här:
 
Vi visar ej din epost på hemsidan.
Alla kommentarer granskas av oss innan de publiceras.